Av samma kött och blod
Det känns lite annorlunda när ens egna brorsa av samma kött och blod är nere på besök. Förutom att man vill visa hur man lever för alla vänner så känns det ändå lite extra speciellt när ens egna brorsan som man delat tak med i hela sin uppväxt får se hur man bor i ett annat land, i en annan miljö. En vecka är ett skämt, tiden går alldeles för fort. Knappt hinner man hitta på något. Dessutom jobbar jag åtta timmar varje dag, även fast det är fyra timmar att umgås mitt på dagen och kvällarna. En hel dag såg jag i alla fall till att ta ledigt för att umgås med Christopher och hans kompis Alex som kommit på besök. Det var kämpigt att ens få ner dem hit, även fast jag betalat Christophers resa som en studentpresent. När jag såg min bror huka sig ut ur taxin utanför jobbet fick jag ett lyckorus i kroppen. Han var äntligen här. Vi har inte hunnit umgås på hela sommaren, sommaren som annars är vår fristad. Det är vår tid på året som vi är med varandra, då mamma och pappa på senare år har släppt oss till att ta hand om oss själva och varandra.
Som vanligt hade jag lagt upp ett schema för de få dagarna killarna skulle vara här. Det är så mycket de måste få se, testa och vara med om. De kom på en fredag, alla följde med ut och det var en rolig kväll där de fick träffa folket jag lever med här nere. Enligt killarna var de underbara människor, inte som jag tyckt de första dagarna, men alla har vi ändrats och vuxit ihop, nu är vi vänner för livet. Vi poolhängde vid vår nya pool och åkte vattenskoter nere vid hamnen, testade de bästa restaurangerna, bowlade, besökte stranden och åkte speedboat en siesta. Många balkonghäng på kvällarna blev det, sällskapsspel med hela gänget, mycket glädje och skratt både från oss veteraner och färskingarna. Enligt Christopher var resan över förväntan och det glädje mig att höra, eftersom man alltid känner sig tvungen att leva upp till besökarnas förväntningar trots de kommer mitt i ens vardag, i arbetet, storhandlandet, tvätten, städningen, men också poolhänget, balkonghänget, gemenskapen, teamaktiviteterna, stranden och gänget här nere.
Det är alltid lika svårt att säga hejdå, speciellt när det gäller ens egna bror, personen i livet du har varmast om hjärtat. Personen som betyder mest och du känner mest för, den personen ingen kan ta ifrån dig. Jag lotsades att de var kvar hemma när jag gick iväg till jobbet på morgonen, när jag kom hem lotsades jag att de var iväg på egna bus, men när kvällen kom och de inte mötte upp oss efter jobbet kändes det att de hade kommit och gått. Nu har jag fått varit med min bror så nu känns det att man saknar honom innerst inne. Nu är det bara ungefär en och en halv månad kvar innan vi lämnar landet som invandrare för att återvända till vårt hemland, Sverige. Man har fått en annan syn på sin familj där hemma, hur mycket jag gillar att ha dem där, för man vet att dem alltid kommer vara där vad som en händer. Hemifrån ska jag inte flytta än, det är inte så att jag inte tror att jag kommer klara det. Jag och Annica har det hur bra som helst här. Men bara att få ha dem runt omkring sig, sin familj.
