mandella

Många gånger har jag skrivit om att det snart är dags för hemfärd. Jag trodde aldrig att de här sista dagarna skulle komma till oss. Nu är vi inne på countdown för sista veckan. Sju dagar ska vi vara kvar på Cypern, Pafos och i vårat Elysia Park. Efter den tid som vi varit här är det ingenting.

Det känns skönt att få känna hemlängtan, få någonting att längta efter, någonting att se fram emot. Tiden här nere har gått fort trots att vi ändå har varit här i ett halvt år. Men som det gamla ordspråket säger, ”det går fort när man har roligt”. VI har gjort så mycket saker tillsammans, som vi inte skulle kunna tänka oss att göra under de här månaderna i januari, då ingen av oss hade en aning om att vi skulle tillbringa ett halvår tillsammans på en ö i medelhavet. Vi har lärt oss mycket om oss själva och desto mer om varandra.

Det är ett minst sagt klockren sammanhållning i gruppen som vi tyvärr lämnar kvar på ön. Hemma delas vi ut i olika team för att ta med oss erfarenheterna från vårt halvår tillsammans. Om en vecka står vi på Arlanda terminalen, vinkar av varandra, tiden på Cypern och blickar framåt mot ett nytt liv. Trots att vi kommer tillbaka till det gamla, livet hemma i Sverige som stått stilla, så är det trots en ny start för oss alla.

Jag ångrar inte en sekund att jag åkte hit, trots att jag har en sån hemlängtan. Det är bra at få känna hemlängtan också, då vet man att man har det bra och uppskattar sitt liv där hemma. Här nere har vi levt som i en bubbla, gjort det vi känt för, när vi känner för det, inte brytt oss om omvärlden utan bara vårt Kato Pafos och om varandra. En grupp som först var 15 stycken och en chef, blev tillslut 13 stycken och en chef.

Ett halvår är en lång tid hemma i Sverige, här har vi fått den att gå fort, tiden har gått fort för att vi har haft roligt tillsammans, som sagt, ”tiden går fort när man har roligt”.

Vi har haft ett ordentligt oväder på Cypern. Det har verkligen spöregnat, det är inte som i Sverige när det kommer små skurar lite då och då. Här brakar det till ordentligt i himlen och regnet står verkligen som spön i backen. Några riktiga avloppssystem har de inte heller på gatorna, så de blir lätt översvämmade När himlen öppnade sig stod vi alla utanför kontoret och skrek! Sjuka svenskar, måste cyprioterna ha tänkt när de sett oss stå och vråla i regnet. Märks att vi till och med saknar de gråaste dagarna. När vi på kvällen kom hem till vårt komplex, där vi bor allesammans på olika balkonger som vetter in mot samma pool, stoppade vakten oss. Han varnade oss för att en palm hade rasat ner över poolen. När vi kom in låg den där som en gigantisk morot över poolen. Det hade blåst ordentligt tydligen. Annica som varit hemma hela dagen hade hört någon smäll alls, jag förhörde henne om det men hon sa bara att det säkert varit för att det mullrat så mycket från åskovädret uppe i bergen att hon trott det varit en smäll från molnen.

Denna kvällen hade Annica fixat med en fint städad lägenhet, tända ljus, blommor utsatta runtomkring, och ett stort uppdukat bord med, te, honung, mjölk, stora saftiga scones och massa gott pålägg. Alla tog för sig med smackande munnar. Annica hade till och med ordnat med ett bildspel över de foton som jag och hon tagit sedan vi kom hit. Med en tekopp i handen och en tallrik med massa gott på, satt vi alla samlade framför TVskärmen och skrattade åt alla de saker som vi gjort de senaste fem månaderna som dokumenterats på bild. Det blev en mycket lyckad och mysig kväll med hela teamet. Ett gott såkallat "wakeupcall" för oss alla att vi faktiskt inte har lång tid kvar här nere tillsammans, men att vi har gjort otroligt mycket under den tiden vi umgåtts på samma ö. Tror det blev en tanke för oss alla att ta vara på den sista tiden vi har.

Jag kände mig på pysselhumör. Tog fram det lilla pyssel jag har till här nere, ett block, färgpennor, sax och annat. Nu är det exakt en månad kvar här nere, kände att det behövdes skickas hem lite vykort innan jag lämnar ön. Då det finns så otroligt fula vykort i giftshopperna nere vid hamnen så har jag bestämt mig för att göra egna vykort istället. Med lite färgpennor, fantasi och papper ska jag nog se till att göra finare vykort än dem man kan köpa. Jag ritade totalt 13 stycken småbilder och skrev en text på baksidan av varenda kort för att skicka ut till hela släkten. Tyvärr räckte inte pappret till för allt jag ville skriva, slängde ihop något litet om att jag har det väldigt bra här nere och att man annars kan läsa vidare vad för kul jag hittat på här nere på min blogg. Det var kämpigt att rita och skriva ihop alla korten, men fy skam för att ha en stor släkt tycker jag det ändå inte är. Det blir desto större glädje på julafton, midsommarafton och andra högtider ju fler man är. Efter skrivkrampen ska det bara slickas på frimärkena och sedan ska korten postas.

Nu har kriget startat igen! Killarna snodde tillbaka flaggan under helgen, då dem tog nycklarna ifrån oss när vi log nere vid poolen helt ovetande. Blev ett himla spring och jagande på området. Men vi är inga tjejer som ger oss. Idag var Annica ledig, så hon kom till jobbet för att hon hade tröttnat på att vara hemma själv. Erik lagt sina nycklar vid dator, synligt för vem som helst. Jag lurade bort Erik från sin dator för att komma och hjälpa mig medan Annica snodde med sig nycklarna hem och tog flaggan från deras balkong. Sedan skickade vi ut en bild på mejlen som hon tagit där flaggan åter satt på sitt rätta ställe. Killarna blev sura, men vi såg i deras blickar att dem än inte hade gett upp. Rätt hade vi, för när vi kom in på området på kvällen efter jobbet kom Erik förbi cyklande och kastade mina nycklar i famnen på mig. Flaggan hade han åter tagit till sin balkong. Men vänta ni bara, än har vi chansen.

Vi har haft möte allihopa, och kommit fram till att vi ska tagga till nu sista tiden! Därför ska man komma in tidigare på jobbet varje morgon för att dra igång musik och piggna till tillsammans. På måndagar har vi bestämt att alla kommer till jobbet ungefär en halvtimma tidigare för att äta frukost tillsammans, så kan man snacka ihop sig, ta upp något viktigt eller bara tagga inför en ny vecka! I måndags var första gången jag inte käkade frukost med Annica, hon låg kvar i sängen när jag gick hemifrån. Hon är ledig i några dagar nu och för att vi skulle äta tidig frukost på jobbet så tog hon sovmorgon. Annica som inte kan sitta still allt för länge, har kommit på att hon ska fixa och dona inför en riktig myskväll på vår balkong för allihopa. Hon ska baka scones och bjuda på te.

Jag och Folkan bestämde att vi skulle ta en riktig brunch till helgen, en sån där som man drar iväg på hemma i Sverige med sina väninnor. Bara det att vi gjorde det en söndag och var både rätt så sega. Fram mot middagstid hoppade vi upp på varsin cykel och styrde ner mot hamnen. Det har redan börjat skymma och då banken krånglar för oss här nere hade vi båda knapert om pengar. 15 euro i kontanter hade jag i plånkan och var inne på att ta ut pengar från mitt svenska kort. Då man bara kan ta ut minst 20 euro på bankomaterna skulle jag föra över så att jag hade åtminstone minst det beloppet på kontot. Jag lyckades föra över så att jag fick 199,56 KR på kontot och kunde ändå inte ta ut. Men det löste sig ändå, vi kompromissade. Beställde in en clubsandwish, en voffla med massor av glass och chokladsås på och till det varsin cola. Och delade upp allt systerligt mellan varandra. Som vanligt massa roligt snack med Folkis, skratt, skämt och allvarligt. Det var ett mysigt avslut på en riktigt bra helg.

I fredags avfärdade vi brudar vår fjärde tjejkväll i ordningen. Killarna börjar bli griniga, vi umgås knappt alls med dem på helgerna längre. Men så långt borta var dem inte den här gången. Vi käkade en mycket god middag bestående av hemmalagade hamburgare à la Folkans recept, och Öwalls stekning. Massa grönsaker och fetaost- och avokadoröra. Vi satt på balkongen med varsitt vinglas smuttandes på och fingrade på en tallrik fylld med annans, jordgubbar och vindruvor. Som vanligt pratade vi om allt mellan himmel och jord. Under tjejkvällensbalkong hörde vi killarna skåla och kände rökdoften av ciggarer. De hade anordnat en poker kväll för bara killar. Killarnas pokerkväll slutade med att gitarren åkte fram, inte för att spelas på utan för att se hur hårt man kunde slå varandra i huvudet med... Typiskt killar! Richard som aldrig spelat poker förut vann allting, som segerschest brände han bokstavligen upp alla pengarna... Typiskt killar! Av alla Elysia Parks 45 stycken balkonger höll vi oss samlade på två stycken ovanför varandra.

Vi var fyra tjejer som tröttnat på vår lilla hamnby. Vi tog tag i det och bokade ett hotell i Limassol för en natt. Tidigt på lördag morgon tog vi en buss från Pafos, Old Town, och landade strax efter lunchtid i Limassol. Alla var vi shoppingsugna efter att ha gått i samma trasor i fem månader tog vi en taxi till stora köpcentrumet, My Mall. Där sprang vi ut och in i affärer, ut och in i omklädningsrum med flera plagg hängande övar armen. Efter många påsar och några fler siffriga euron senare kände vi oss klara och åkte för att checka in på vårt hotell.

Som snarare var en lägenhet som hyrde ut. Men det dög för oss, alla fick vi sova i samma lägenhet och hade en stor balkong, där man såg ner till havet om man hängde ut över räcket och kisade mellan trädtopparna. Inte mycket behövde vi betala för den natten heller och han vi hyrde lägenheten var väldigt trevlig mot oss.

Vi klädde upp oss, gjorde oss fina för att göra stan. Vi åt en riktig gourmémiddag på TGI Fridays. Det kändes som att vi åt för första gången på flera månader, äntligen kände vi att smaklökarna fick jobba. Efter några manifika drinkar och mättade magar gick vi hem till vårt rum där vi började kvällen.

En sjudundranskväll med tjejerna blev det, att få känna av lite storstadsliv, bruset, trafiken, lite mer stress än vanligt gjorde oss bara gott.

 

 

Jag har länge gnällt av en tandvärk som jag dragits med i över två veckor.
Tryckt i mig massa huvudvärkstabletter för att minska smärtan.

Dock har jag vaknat på nätterna av att det gör så ont i tanden, ilar som att dricka isvatten hela tiden.
Halva ansiktet blir avdomnat av smärtan och den kryper ner i armen till och med. Detta har gjort att jag varit vaken på nätterna. Varit grinig på dagarna, för att det gör så ont och för att jag är utmattad.

Annica orkade inte höra på mitt gnäll något mer utan drog med mig till tandläkaren på Cypern.
En snäll dam med munskydd mötte oss i väntrummet och vi fick gå in i ett rum som såg precis ut som hemma, med alla verktyg och en stor stol med lampor och vattenkran fäst i stolen.

Hon bad mig gapa stort och började pilla omkring i munnen på mig, tog två kort och sedan stoppade hon in en stor spruta i tandköttet. Plötsligt domnade halva ansiktet av och tungan hängde bara.
Hon började borra och lagade ett större hål i tanden. Annica satt bara och grimaserade och fottade konstant medan jag led.

Tre timmar efter skulle jag hoppa på telefon med ett halvt fungerande ansikte. Jag sluddrade mig igenom samtalen de första två timmarna innan jag fick tillbaka känslen, men med känseln kom också smärtan. Det var en kämpig eftermiddag att jobba.

Hoppas att det ska bli bättre, tandläkaren sa att jag egentligen skulle behöva dra ut tanden men att det kunde vänta tills jag kom hem till Sverige istället.

Jag och Annica har en svensflagga som har hängt och vajjat i de svaga brisarna på vår balkong i Hesperides. Den har fått varit med och dekorerat midsommarlunchen och även fått följa med till den nya balkongen i Elysia Park. Där den hänger högt upp på en balkong över poolen i Elysia Park för att alla ska se de vackra färgerna, blått och gult.

På tjejkvällen när vi alla tjejer satt ihopkrupna under täcken och kuddar framför en spännande film stormade killarna in i vår lägenhet. Tydligen hade Richard låst sig ute och behövde låna toaletten innan de tog sig ner till bargatan. Men nått stämde förståss inte, killar burkar inte gå på toaletten tillsammans? Medan alla stod i vår hall och gastade smet Richard ut på balkongen. Sedan stack killarna lika fort som de kommit. Det tändes på andra sidan poolen på killarnas balkong, där stod de och viftade högt med flaggan de hade tagit från oss.

Nu hade de startat ett krig med oss tjejer!

Medan Erik gick ner och käkade middag och Nils var kvar på jobbet efter att vi slutat fick Stephanie låna nycklarna till deras lägenhet för att sitta på balkongen. Vi tog vår chans. Jag, Annica och Stephanie småsprang hem för att hämta en bild som vi ritat till killarna, med en svart/vit flagga på och texten ”The flag is captured”. Vi bytte ut denna mot vår flagga och tog den hem till säkert förvar på vår balkong där den hör hemma. När vi sedan senare på kvällen sitter ute på balkongen hör vi ett högt vrål från andra sidan Elysia Park. Erik står och viftar på sin balkong.  De har märkt att tjejerna har tagit revansch.

 

Vi hyrde åtta stycken fyrhjulingar som vi delade två och två på. Jag och Öwall delade på en, hon fick hyra den då hon har körkort och inte jag. Sedan brände vi ut på en pärlband av fyrhjulingar, bort från Kato Pafos, hamnstaden Lakki var målet. Vi stannade för att byta chaufför, då Öwall tyckte att det var svårt och ovant att köra. Jag satte mig mer än gärna bakom rodret för att gasa på. Då jag kört fyrhjuling innan tyckte jag det bara var kul, kopplade om, backade, körde framåt och åt sidorna, och ökade hastigheten på raksträckorna.

När Simons kedja släppte från fyrhjulingen stannade vi vid Adonis Waterfalls för att bada under vattenfallet, slänga oss i linjanerna och kasta oss ut från bergsväggen.

När kedjan var på plats igen fortsatte vi mot vårt mål, Lakki Harbour nära den mer kända staden Polis. Vi åkte upp över bergen på ”the main road”. När vi kom fram stannade vi för att äta på en av restaurangerna nere vid hamnen. När vi tankat magarna och fyrhjulingarna med ny energi fortsatte vi. ”Don´t go of road” hade han vi hyrt fyrhjulingarna sagt till oss. Vi åkte ut på mindre vägar och sen började det guppa ordentligt, det kastades lera och grus kring oss. Vi åkte upp i bergen där det var stup på ena sidan och bergsväggar med fallande stenar på andra. Men det var vackert, havet vart klarblått i flera olika nyanser, längst in mot landet slängdes vågorna upp mot bergsväggarna. Laguner såg vi titt som tätt som hade en mer grönare nyans på vattnet. Vi åkte ner och pustade ut vid en lagun, några svalkade sig med ett dopp medan andra stod med fötterna i vattnet vid strandkanten och kastade mackastenar, ständigt dessa tävlingar…

När vi sen skulle ta oss vidare, startade jag fyrhjulingen som så många gånger förr, styrde styret mot höger, en stor sten låg gömd till hälften i marken, vejjde undan den och körde rakt in i ett träd istället. Där fastnade jag och Öwall, slet sönder våra kläder och alla sprang fram för att dra oss ut därifrån. Motorn stannade och vi fick inte igång den igen. Det var bara att börja knuffa fyrhjulingen som väger närmare 60-70 kilo upp för lerbackarna. Jag och Öwall kämpade och kämpade, svetten rann och bena kändes stumma. Bakom oss tuffade de andra på sittandes på deras fyrhjulingar i uppförsbackarna. Erik kom framspringande till oss, skönt tänkte vi, äntligen en gentleman som erbjuder sig att hjälpa till. Men icke, det blixtrade till från hans iphone istället för att inte missa detta ögonblick att fota oss.

Tillslut fattade de vinken. Det slutade med att alla killar hjälptes åt att bogsera fyrhjulingen upp för ”offroad” backarna, (där vi egentligen inte fick vara). Vi byttes om att putta fyrhjulingen medan några fick åka efter och vila sig. När vi tagit oss upp och nerför de västa backarna kom vi på iden att man kunde sitta baktill på fyrhjulingen och sen putta på med en annan som kunde köra. Tillslut tog vi oss till Lakki Harbour igen och ringde efter hjälp. En kort stund efter slirade en kille in bredvid oss på en motorcross, öppnade sätet och satte ihop två kopplingar så fungerade fyrhjulingen igen.

Det hade börjat skymma, så vi tackade så mycket för hjälpen innan vi styrde vägen hem till Kato Pafos igen. På vägen hem stannade vi för ett mål mat. Alla var vi trötta efter en sån händelserikdag, det pratades inte mycket kring bordet.

När jag äntligen kom hem och kunde krypa ner i sängen var det första gången jag uppskattat de hårda sängarna och frasiga lakanen här nere.

 

Det var fredag kväll och vi drog några ut för att äta middag tillsammans, medan vi tjejer gick hem för att tagga inför morgondagens fyrhjulingssafari drog killarna ut istället. Öwall längtade inte efter helg, då Richard brukar komma hem och göra hyss för henne. Innan har han vält hennes säng på högkant med en Öwall i sängen och en annan kväll dekorerat den med tamponger som han doppat i jordgubbssylt. Öwall drog sig från att gå hem, helgen innan hade hon sovit hos Sandra. Hon fick följa med hem i tryggt förvar hos mig istället. Trots allt gick och hem och för säkerhetens skulle låsa sin dörr och tog med sig nyckeln.

När vi långt in på småtimmarna fortfarande ligger och pratar trots att vi flera gånger sagt god natt  ringer Öwalls mobil, ett samtal från Richard. Signalerna fortsätter gå, och Öwall suckar, nu är han på det igen. Hon gömmer sig bakom gardinerna i mitt fönster och spanar över till sin egna lägenhet. Det lyser i vardagsrummet och hon förstår att han är hemma. Plötsligt tänds lampan i hennes rum, han har lyckats tagits sig in dit med sin egen sovrumsnyckel. Hon ser en gestalt gå förbi fönstret som ligger längst in i rummet. Öwall suckar högt. Efter att ha lugnat ner henne somnar vi.

På morgonen när vi sitter på balkongen och äter frukost kommer Richard ut och hänger upp lakan på balkongen. ”Kan det vara…?” tänker Öwall högt. Ja, det stämde, det var hennes lakan.

Richard hade jonglerat med ägg i Öwalls säng och tappat ett i sängen som gått sönder. Då hade han fått dåligt samvete, slängt in hennes lakan i tvättmaskinen och lovat att aldrig göra om det.

Kommer han hålla det eller göra nya hyss till nästa helg….

… only time can tell…

 

 

Annica fyllde 25 den 21/9-11. Det firade vi med att jag hade köpt massa god frukost och bjöd över alla tjejer för att äta en mysigfrukost och sjunga för Annica på morgonen.

Annicas föräldrar är på besök från Fjällbacka där de bor. De övernattar på ett hotell nere vid hamnen och Annica har tagit ledigt för att umgås med dem.

Jag som läst alla Camilla Läckbergs böcker, där hon skriver om just Fjällbacka fick en fin present av dem när de kom. Hennes senaste utgåva av hennes totalt nio böcker som hon skrivit om fjällbackaborna, Tanumshede polisstation och alla hemskheter som händer där som kriminalinspektören Patrik ser till att lösa alla fall i slutet av böckerna. Nu har jag den senaste boken som jag ska börja läsa. Annica har redan på en veckas tid läst ut denna, och den verkar inte sluta lyckligt för de personerna som man har fått följa i de tidigare åtta böckerna.

 

 

Länge har jag varit seg i kroppen och knoppen. Men nu tar jag nya tag.
Sätter igång och tränar på allvar, istället för en gång i veckan blir det varje vardag. Jag äter bättre, vi har hittat en "fruit market", där man kan köpa riktigt billigt fräsch kött och grönt. Nu äntligen ska vi ta tag i vår kök och börja laga mat ordentligt. Tonfiskbrukarna får stå kvar i skafferiet, för nu blir det bara tillagat och bra mat framöver. Inga mer rostade mackor till middag, utan en köttbit med stekta grönsaker istället.

Jag känner mig redan piggare, gladare och bättre i både knopp och kropp!

Så idag ska Öwall dra med mig på siestan, vi ska gå långt, svettas i stekhet sol, sedan ska hon göra ett styrkepass med mig, jag hoppas att vi tar det i någon buske eller så, så att ingen ser oss. Cyprioterna tränar inte så mycket, de kollar konstigt på en bara när man kommer förbispringande på morgonen i sina löparskor och tights.

Nu sätter jag fart, snart är det hemfärd, jag får bara inte glömma solen, måste ha en gyllenbrun färg när jag kommer hem åtminstone. Måste synas att man bott i ett cypernklimat i ett halvår.

Denna vecka har jag och Sandra gjort en massa bus på siestorna, vi har sett till så att vi inte blir utråkade men att vi ändå tagit tag i vårt Kato Pafos och hållt oss i närheten.

Vi har varit nere och gjort hamnen, började med att återfå krafterna på ett mysigt fik, Harbour Cafe.
Sedan småsprang vi mellan alla hyllor och krimskram inne i butikerna som har allt och inget.

Vi tog oss även en tripp upp till Old Town på cyklar som vi "lånat" av Simon och Nils. Där visade jag Sandra det bästa fiket som har utsikt över hela Kato Pafos och vår hamn. Sedan hittade vi massa klädesbutiker som vi sprang in i, vi drog i alla möjliga kläder, det kändes så konstigt att vara på ett shoppingstråk. Men vi höll oss hårt i tyglarna från att köpa något.

På kuppen av cykelturen släppte jag äntligen taget om styret och lärde mig cykla utan händer. Något jag aldrig vågat tidigare, trots att jag cyklade hela sommararna, vågade jag aldrig släppa taget. På cypern har jag vågat det mesta, dykning, fyrhjuling, vattenskoter och mycket mer som jag vet att jag aldrig skulle gjort hemma. Då fanns det ingen anledning att hålla kvar vi styret, för nu är jag fri, nu vågar jag allt!

Alla dessa farväl man lär sig hantera sina känslor igenom här nere, först bara farvälen till alla när man åkte hit. Sedan när släktingar och vänner är och hälsar på, när man själv är och hälsar på hemma i Sverige, nya farväl hela tiden. Även farväl till de underbar människorna man lär känna här nere. Vi jobbar för ett företag här nere, som har andra säljare, där har vi fått chansen att lära känna underbara killar, fyra stycken från Norrland som åkte hem redan den 1 juni, sedan tre killar från Stockholm som åkte hem här den 22 september. Detta gör att den starka vänskapen vi hinner få på den korta men intensiva tiden blir till ett nytt farväl. Något man får tänka på att innan ett farväl kan det bara vara positivt, annars skulle det inte kallas för ett farväl, ordet farväl betyder att känslor är inblandande, man känner något vid tillfället. Annars är det bara ett ”hejdå” eller ”vi ses”. Fast som tur är, har det inte blivit något farväl för all framtid. Snart är vi alla samlade inom Sveriges gänser igen, bara en början på en lång vänskap mellan fullt så olika personligheter som absolut inte skulle ha korsats om det inte vore för Cypern.

Det jobbigaste farvälet måste ändå blir här om 5 veckor, om exakt 41 dagar. Då står vi alla på Arlanda. Kollar på varandra en sista gång för den dagen, en sista gång för möjligtvis den veckan. Självklart kommer vi alla att ses igen, på huvudkontoret, ute på stan, på restauranger, klubbar, caféer och mycket mer. Men något balkonghäng, poolhäng, strandhäng, långa promenader, cykelturer, bilturer, sällskap till jobbet, från jobbet. Det finns så mycket som vi gör för varandra, som vi gör med varandra här nere, sånna saker som inte kommer vara densamma när vi kommer hem.

Tur att det inte är något farväl för sista gången, för vi kommer ha möjligheten att säga farväl till varandra flera gånger genom livet. Cypern har varit en början av en lång resa för alla oss, alla har vi alla möjligheter att göra precis vad vi vill. Just därför kommer vi att ta farväl av varandra flera gånger om, men varje gång och välkomna varandra vid nästa möte.

 

Killarna vi sa farväl till den 22/9-11. Men snart är vi samlade igen, på hemmaplan.

Efter ett utskickat mejl av Folkan, kunde ingen av brudarna banga på en filmyskväll tillsammans.

Mejlet:

"Jag är en tönt, jag vet. Men jag tycker att det blir så mycket roligare om man anstränger sig lite!

Imorgon är det fredag, tjejig mysfredag hemma hos Rune&Ankan!
Vi kör lite obligatorisk pyjamasutstyrsel och tar med en kudde var så att vi kan gosa ordentligt.

Vad tycker ni om en namnam buffe till middag? Alla tar med sig något gott, bakar en kaka eller lite snacks? Vi ska ju titta på film, någon som har något förslag?

PussPussKram"

Vi samlade ihop massa onyttigt och oss själva tillsammans med kuddar, täcken och madrasser fram tv:n hemma hos mig och Annica.

Killarna var avundsjuka, det var andra helgen i rad nu som vi struntade i dem. Roddade med vår egna kväll, endast för tjejer och inga killar bjudna. Dem gängade ihop sig på balkongen mitt emot oss. Där satt de kring bordet och smidde planer, medans det på vår balkong, skrattades, sjöngs och trycktes in massa onyttigt i leende munnar. Mitt i filmen, knackade det på dörren, Richard kom in, han hade tydligen glömt nycklarna och behövde låna toaletten. Det var mörkt på andra balkongen, killarna var säkert påväg ner på bargatan nu. Men icke, dem strömmade in till oss, Richard smet ut på balkongen istället för in på toaletten. Lika snabbt som de kom var de borta igen. Det tändes upp på balkongen och där stod de allihopa och knöt upp vår svenska flagga på balkongräcket. Nu var det krig! – ”Catch the flag!”

Men vänta bara, jag och Annica har allt våra ess i skjortärmen också, snart hänger flaggan på vår balkong igen, där den hör hemma.

Mer av varken filmen eller kvällen kommer jag inte ihåg, var så trött att när jag la ner huvudet mot soffkanten föll ögonlocken tungt ner.

 

 

Vi har haft finbesök från Sverige i veckan. Chefen över kundservice privat kom ner och hälsade på. Det kändes riktigt bra för hela gänget. Vi sitter trotsallt i en liten lokal på andra sidan ekvatorn i jämförelse med att vara med allt och alla hemma på huvudkontoret.  Hon kom ner för att visa hur mycket hon uppskattar vad vi gör och att vi sitter där vi sitter, att vi gör det vi gör och på bästa sätt.

Hon gav oss de bästa presenterna man kan tänka sig, en stor påse lösviktsgodis och massa skvallertidningar på svenska. Simon fick sitt saltlakrits. På kvällen när vi loggat ut från datorerna, stod det två taxibussar utanför kontoret för att ta oss upp till Old Town för att äta på en restaurang som har Cypern bästa Meze, Seven St. George.  Det vart en gudomligt god middag, alla blev mättade, och tillslut fick vi be servitrisen sluta ställa in tallrikar fyllda med mumsigheter.

Det kändes riktigt bra att Cina kom ner och hälsade på oss. Nu fick vi en spark i baken, vi är faktiskt också med, vi syns ju också i alla tävlingar och alla vet om oss där hemma trotts att vi är så långt bort. Nya tävlingar är på väg, och vi kan inte vara mer taggade än att fortsätta att alltid hålla oss på prispallen!