mandella

Jag har länge gnällt av en tandvärk som jag dragits med i över två veckor.
Tryckt i mig massa huvudvärkstabletter för att minska smärtan.

Dock har jag vaknat på nätterna av att det gör så ont i tanden, ilar som att dricka isvatten hela tiden.
Halva ansiktet blir avdomnat av smärtan och den kryper ner i armen till och med. Detta har gjort att jag varit vaken på nätterna. Varit grinig på dagarna, för att det gör så ont och för att jag är utmattad.

Annica orkade inte höra på mitt gnäll något mer utan drog med mig till tandläkaren på Cypern.
En snäll dam med munskydd mötte oss i väntrummet och vi fick gå in i ett rum som såg precis ut som hemma, med alla verktyg och en stor stol med lampor och vattenkran fäst i stolen.

Hon bad mig gapa stort och började pilla omkring i munnen på mig, tog två kort och sedan stoppade hon in en stor spruta i tandköttet. Plötsligt domnade halva ansiktet av och tungan hängde bara.
Hon började borra och lagade ett större hål i tanden. Annica satt bara och grimaserade och fottade konstant medan jag led.

Tre timmar efter skulle jag hoppa på telefon med ett halvt fungerande ansikte. Jag sluddrade mig igenom samtalen de första två timmarna innan jag fick tillbaka känslen, men med känseln kom också smärtan. Det var en kämpig eftermiddag att jobba.

Hoppas att det ska bli bättre, tandläkaren sa att jag egentligen skulle behöva dra ut tanden men att det kunde vänta tills jag kom hem till Sverige istället.

Jag och Annica har en svensflagga som har hängt och vajjat i de svaga brisarna på vår balkong i Hesperides. Den har fått varit med och dekorerat midsommarlunchen och även fått följa med till den nya balkongen i Elysia Park. Där den hänger högt upp på en balkong över poolen i Elysia Park för att alla ska se de vackra färgerna, blått och gult.

På tjejkvällen när vi alla tjejer satt ihopkrupna under täcken och kuddar framför en spännande film stormade killarna in i vår lägenhet. Tydligen hade Richard låst sig ute och behövde låna toaletten innan de tog sig ner till bargatan. Men nått stämde förståss inte, killar burkar inte gå på toaletten tillsammans? Medan alla stod i vår hall och gastade smet Richard ut på balkongen. Sedan stack killarna lika fort som de kommit. Det tändes på andra sidan poolen på killarnas balkong, där stod de och viftade högt med flaggan de hade tagit från oss.

Nu hade de startat ett krig med oss tjejer!

Medan Erik gick ner och käkade middag och Nils var kvar på jobbet efter att vi slutat fick Stephanie låna nycklarna till deras lägenhet för att sitta på balkongen. Vi tog vår chans. Jag, Annica och Stephanie småsprang hem för att hämta en bild som vi ritat till killarna, med en svart/vit flagga på och texten ”The flag is captured”. Vi bytte ut denna mot vår flagga och tog den hem till säkert förvar på vår balkong där den hör hemma. När vi sedan senare på kvällen sitter ute på balkongen hör vi ett högt vrål från andra sidan Elysia Park. Erik står och viftar på sin balkong.  De har märkt att tjejerna har tagit revansch.

 

Vi hyrde åtta stycken fyrhjulingar som vi delade två och två på. Jag och Öwall delade på en, hon fick hyra den då hon har körkort och inte jag. Sedan brände vi ut på en pärlband av fyrhjulingar, bort från Kato Pafos, hamnstaden Lakki var målet. Vi stannade för att byta chaufför, då Öwall tyckte att det var svårt och ovant att köra. Jag satte mig mer än gärna bakom rodret för att gasa på. Då jag kört fyrhjuling innan tyckte jag det bara var kul, kopplade om, backade, körde framåt och åt sidorna, och ökade hastigheten på raksträckorna.

När Simons kedja släppte från fyrhjulingen stannade vi vid Adonis Waterfalls för att bada under vattenfallet, slänga oss i linjanerna och kasta oss ut från bergsväggen.

När kedjan var på plats igen fortsatte vi mot vårt mål, Lakki Harbour nära den mer kända staden Polis. Vi åkte upp över bergen på ”the main road”. När vi kom fram stannade vi för att äta på en av restaurangerna nere vid hamnen. När vi tankat magarna och fyrhjulingarna med ny energi fortsatte vi. ”Don´t go of road” hade han vi hyrt fyrhjulingarna sagt till oss. Vi åkte ut på mindre vägar och sen började det guppa ordentligt, det kastades lera och grus kring oss. Vi åkte upp i bergen där det var stup på ena sidan och bergsväggar med fallande stenar på andra. Men det var vackert, havet vart klarblått i flera olika nyanser, längst in mot landet slängdes vågorna upp mot bergsväggarna. Laguner såg vi titt som tätt som hade en mer grönare nyans på vattnet. Vi åkte ner och pustade ut vid en lagun, några svalkade sig med ett dopp medan andra stod med fötterna i vattnet vid strandkanten och kastade mackastenar, ständigt dessa tävlingar…

När vi sen skulle ta oss vidare, startade jag fyrhjulingen som så många gånger förr, styrde styret mot höger, en stor sten låg gömd till hälften i marken, vejjde undan den och körde rakt in i ett träd istället. Där fastnade jag och Öwall, slet sönder våra kläder och alla sprang fram för att dra oss ut därifrån. Motorn stannade och vi fick inte igång den igen. Det var bara att börja knuffa fyrhjulingen som väger närmare 60-70 kilo upp för lerbackarna. Jag och Öwall kämpade och kämpade, svetten rann och bena kändes stumma. Bakom oss tuffade de andra på sittandes på deras fyrhjulingar i uppförsbackarna. Erik kom framspringande till oss, skönt tänkte vi, äntligen en gentleman som erbjuder sig att hjälpa till. Men icke, det blixtrade till från hans iphone istället för att inte missa detta ögonblick att fota oss.

Tillslut fattade de vinken. Det slutade med att alla killar hjälptes åt att bogsera fyrhjulingen upp för ”offroad” backarna, (där vi egentligen inte fick vara). Vi byttes om att putta fyrhjulingen medan några fick åka efter och vila sig. När vi tagit oss upp och nerför de västa backarna kom vi på iden att man kunde sitta baktill på fyrhjulingen och sen putta på med en annan som kunde köra. Tillslut tog vi oss till Lakki Harbour igen och ringde efter hjälp. En kort stund efter slirade en kille in bredvid oss på en motorcross, öppnade sätet och satte ihop två kopplingar så fungerade fyrhjulingen igen.

Det hade börjat skymma, så vi tackade så mycket för hjälpen innan vi styrde vägen hem till Kato Pafos igen. På vägen hem stannade vi för ett mål mat. Alla var vi trötta efter en sån händelserikdag, det pratades inte mycket kring bordet.

När jag äntligen kom hem och kunde krypa ner i sängen var det första gången jag uppskattat de hårda sängarna och frasiga lakanen här nere.

 

Det var fredag kväll och vi drog några ut för att äta middag tillsammans, medan vi tjejer gick hem för att tagga inför morgondagens fyrhjulingssafari drog killarna ut istället. Öwall längtade inte efter helg, då Richard brukar komma hem och göra hyss för henne. Innan har han vält hennes säng på högkant med en Öwall i sängen och en annan kväll dekorerat den med tamponger som han doppat i jordgubbssylt. Öwall drog sig från att gå hem, helgen innan hade hon sovit hos Sandra. Hon fick följa med hem i tryggt förvar hos mig istället. Trots allt gick och hem och för säkerhetens skulle låsa sin dörr och tog med sig nyckeln.

När vi långt in på småtimmarna fortfarande ligger och pratar trots att vi flera gånger sagt god natt  ringer Öwalls mobil, ett samtal från Richard. Signalerna fortsätter gå, och Öwall suckar, nu är han på det igen. Hon gömmer sig bakom gardinerna i mitt fönster och spanar över till sin egna lägenhet. Det lyser i vardagsrummet och hon förstår att han är hemma. Plötsligt tänds lampan i hennes rum, han har lyckats tagits sig in dit med sin egen sovrumsnyckel. Hon ser en gestalt gå förbi fönstret som ligger längst in i rummet. Öwall suckar högt. Efter att ha lugnat ner henne somnar vi.

På morgonen när vi sitter på balkongen och äter frukost kommer Richard ut och hänger upp lakan på balkongen. ”Kan det vara…?” tänker Öwall högt. Ja, det stämde, det var hennes lakan.

Richard hade jonglerat med ägg i Öwalls säng och tappat ett i sängen som gått sönder. Då hade han fått dåligt samvete, slängt in hennes lakan i tvättmaskinen och lovat att aldrig göra om det.

Kommer han hålla det eller göra nya hyss till nästa helg….

… only time can tell…

 

 

Annica fyllde 25 den 21/9-11. Det firade vi med att jag hade köpt massa god frukost och bjöd över alla tjejer för att äta en mysigfrukost och sjunga för Annica på morgonen.

Annicas föräldrar är på besök från Fjällbacka där de bor. De övernattar på ett hotell nere vid hamnen och Annica har tagit ledigt för att umgås med dem.

Jag som läst alla Camilla Läckbergs böcker, där hon skriver om just Fjällbacka fick en fin present av dem när de kom. Hennes senaste utgåva av hennes totalt nio böcker som hon skrivit om fjällbackaborna, Tanumshede polisstation och alla hemskheter som händer där som kriminalinspektören Patrik ser till att lösa alla fall i slutet av böckerna. Nu har jag den senaste boken som jag ska börja läsa. Annica har redan på en veckas tid läst ut denna, och den verkar inte sluta lyckligt för de personerna som man har fått följa i de tidigare åtta böckerna.

 

 

Länge har jag varit seg i kroppen och knoppen. Men nu tar jag nya tag.
Sätter igång och tränar på allvar, istället för en gång i veckan blir det varje vardag. Jag äter bättre, vi har hittat en "fruit market", där man kan köpa riktigt billigt fräsch kött och grönt. Nu äntligen ska vi ta tag i vår kök och börja laga mat ordentligt. Tonfiskbrukarna får stå kvar i skafferiet, för nu blir det bara tillagat och bra mat framöver. Inga mer rostade mackor till middag, utan en köttbit med stekta grönsaker istället.

Jag känner mig redan piggare, gladare och bättre i både knopp och kropp!

Så idag ska Öwall dra med mig på siestan, vi ska gå långt, svettas i stekhet sol, sedan ska hon göra ett styrkepass med mig, jag hoppas att vi tar det i någon buske eller så, så att ingen ser oss. Cyprioterna tränar inte så mycket, de kollar konstigt på en bara när man kommer förbispringande på morgonen i sina löparskor och tights.

Nu sätter jag fart, snart är det hemfärd, jag får bara inte glömma solen, måste ha en gyllenbrun färg när jag kommer hem åtminstone. Måste synas att man bott i ett cypernklimat i ett halvår.

Denna vecka har jag och Sandra gjort en massa bus på siestorna, vi har sett till så att vi inte blir utråkade men att vi ändå tagit tag i vårt Kato Pafos och hållt oss i närheten.

Vi har varit nere och gjort hamnen, började med att återfå krafterna på ett mysigt fik, Harbour Cafe.
Sedan småsprang vi mellan alla hyllor och krimskram inne i butikerna som har allt och inget.

Vi tog oss även en tripp upp till Old Town på cyklar som vi "lånat" av Simon och Nils. Där visade jag Sandra det bästa fiket som har utsikt över hela Kato Pafos och vår hamn. Sedan hittade vi massa klädesbutiker som vi sprang in i, vi drog i alla möjliga kläder, det kändes så konstigt att vara på ett shoppingstråk. Men vi höll oss hårt i tyglarna från att köpa något.

På kuppen av cykelturen släppte jag äntligen taget om styret och lärde mig cykla utan händer. Något jag aldrig vågat tidigare, trots att jag cyklade hela sommararna, vågade jag aldrig släppa taget. På cypern har jag vågat det mesta, dykning, fyrhjuling, vattenskoter och mycket mer som jag vet att jag aldrig skulle gjort hemma. Då fanns det ingen anledning att hålla kvar vi styret, för nu är jag fri, nu vågar jag allt!

Alla dessa farväl man lär sig hantera sina känslor igenom här nere, först bara farvälen till alla när man åkte hit. Sedan när släktingar och vänner är och hälsar på, när man själv är och hälsar på hemma i Sverige, nya farväl hela tiden. Även farväl till de underbar människorna man lär känna här nere. Vi jobbar för ett företag här nere, som har andra säljare, där har vi fått chansen att lära känna underbara killar, fyra stycken från Norrland som åkte hem redan den 1 juni, sedan tre killar från Stockholm som åkte hem här den 22 september. Detta gör att den starka vänskapen vi hinner få på den korta men intensiva tiden blir till ett nytt farväl. Något man får tänka på att innan ett farväl kan det bara vara positivt, annars skulle det inte kallas för ett farväl, ordet farväl betyder att känslor är inblandande, man känner något vid tillfället. Annars är det bara ett ”hejdå” eller ”vi ses”. Fast som tur är, har det inte blivit något farväl för all framtid. Snart är vi alla samlade inom Sveriges gänser igen, bara en början på en lång vänskap mellan fullt så olika personligheter som absolut inte skulle ha korsats om det inte vore för Cypern.

Det jobbigaste farvälet måste ändå blir här om 5 veckor, om exakt 41 dagar. Då står vi alla på Arlanda. Kollar på varandra en sista gång för den dagen, en sista gång för möjligtvis den veckan. Självklart kommer vi alla att ses igen, på huvudkontoret, ute på stan, på restauranger, klubbar, caféer och mycket mer. Men något balkonghäng, poolhäng, strandhäng, långa promenader, cykelturer, bilturer, sällskap till jobbet, från jobbet. Det finns så mycket som vi gör för varandra, som vi gör med varandra här nere, sånna saker som inte kommer vara densamma när vi kommer hem.

Tur att det inte är något farväl för sista gången, för vi kommer ha möjligheten att säga farväl till varandra flera gånger genom livet. Cypern har varit en början av en lång resa för alla oss, alla har vi alla möjligheter att göra precis vad vi vill. Just därför kommer vi att ta farväl av varandra flera gånger om, men varje gång och välkomna varandra vid nästa möte.

 

Killarna vi sa farväl till den 22/9-11. Men snart är vi samlade igen, på hemmaplan.

Efter ett utskickat mejl av Folkan, kunde ingen av brudarna banga på en filmyskväll tillsammans.

Mejlet:

"Jag är en tönt, jag vet. Men jag tycker att det blir så mycket roligare om man anstränger sig lite!

Imorgon är det fredag, tjejig mysfredag hemma hos Rune&Ankan!
Vi kör lite obligatorisk pyjamasutstyrsel och tar med en kudde var så att vi kan gosa ordentligt.

Vad tycker ni om en namnam buffe till middag? Alla tar med sig något gott, bakar en kaka eller lite snacks? Vi ska ju titta på film, någon som har något förslag?

PussPussKram"

Vi samlade ihop massa onyttigt och oss själva tillsammans med kuddar, täcken och madrasser fram tv:n hemma hos mig och Annica.

Killarna var avundsjuka, det var andra helgen i rad nu som vi struntade i dem. Roddade med vår egna kväll, endast för tjejer och inga killar bjudna. Dem gängade ihop sig på balkongen mitt emot oss. Där satt de kring bordet och smidde planer, medans det på vår balkong, skrattades, sjöngs och trycktes in massa onyttigt i leende munnar. Mitt i filmen, knackade det på dörren, Richard kom in, han hade tydligen glömt nycklarna och behövde låna toaletten. Det var mörkt på andra balkongen, killarna var säkert påväg ner på bargatan nu. Men icke, dem strömmade in till oss, Richard smet ut på balkongen istället för in på toaletten. Lika snabbt som de kom var de borta igen. Det tändes upp på balkongen och där stod de allihopa och knöt upp vår svenska flagga på balkongräcket. Nu var det krig! – ”Catch the flag!”

Men vänta bara, jag och Annica har allt våra ess i skjortärmen också, snart hänger flaggan på vår balkong igen, där den hör hemma.

Mer av varken filmen eller kvällen kommer jag inte ihåg, var så trött att när jag la ner huvudet mot soffkanten föll ögonlocken tungt ner.

 

 

Vi har haft finbesök från Sverige i veckan. Chefen över kundservice privat kom ner och hälsade på. Det kändes riktigt bra för hela gänget. Vi sitter trotsallt i en liten lokal på andra sidan ekvatorn i jämförelse med att vara med allt och alla hemma på huvudkontoret.  Hon kom ner för att visa hur mycket hon uppskattar vad vi gör och att vi sitter där vi sitter, att vi gör det vi gör och på bästa sätt.

Hon gav oss de bästa presenterna man kan tänka sig, en stor påse lösviktsgodis och massa skvallertidningar på svenska. Simon fick sitt saltlakrits. På kvällen när vi loggat ut från datorerna, stod det två taxibussar utanför kontoret för att ta oss upp till Old Town för att äta på en restaurang som har Cypern bästa Meze, Seven St. George.  Det vart en gudomligt god middag, alla blev mättade, och tillslut fick vi be servitrisen sluta ställa in tallrikar fyllda med mumsigheter.

Det kändes riktigt bra att Cina kom ner och hälsade på oss. Nu fick vi en spark i baken, vi är faktiskt också med, vi syns ju också i alla tävlingar och alla vet om oss där hemma trotts att vi är så långt bort. Nya tävlingar är på väg, och vi kan inte vara mer taggade än att fortsätta att alltid hålla oss på prispallen!

 

Det känns lite annorlunda när ens egna brorsa av samma kött och blod är nere på besök. Förutom att man vill visa hur man lever för alla vänner så känns det ändå lite extra speciellt när ens egna brorsan som man delat tak med i hela sin uppväxt får se hur man bor i ett annat land, i en annan miljö. En vecka är ett skämt, tiden går alldeles för fort. Knappt hinner man hitta på något. Dessutom jobbar jag åtta timmar varje dag, även fast det är fyra timmar att umgås mitt på dagen och kvällarna. En hel dag såg jag i alla fall till att ta ledigt för att umgås med Christopher och hans kompis Alex som kommit på besök. Det var kämpigt att ens få ner dem hit, även fast jag betalat Christophers resa som en studentpresent.  När jag såg min bror huka sig ut ur taxin utanför jobbet fick jag ett lyckorus i kroppen. Han var äntligen här. Vi har inte hunnit umgås på hela sommaren, sommaren som annars är vår fristad. Det är vår tid på året som vi är med varandra, då mamma och pappa på senare år har släppt oss till att ta hand om oss själva och varandra.

Som vanligt hade jag lagt upp ett schema för de få dagarna killarna skulle vara här. Det är så mycket de måste få se, testa och vara med om.  De kom på en fredag, alla följde med ut och det var en rolig kväll där de fick träffa folket jag lever med här nere. Enligt killarna var de underbara människor, inte som jag tyckt de första dagarna, men alla har vi ändrats och vuxit ihop, nu är vi vänner för livet. Vi poolhängde vid vår nya pool och åkte vattenskoter nere vid hamnen, testade de bästa restaurangerna, bowlade, besökte stranden och åkte speedboat en siesta. Många balkonghäng på kvällarna blev det, sällskapsspel med hela gänget, mycket glädje och skratt både från oss veteraner och färskingarna. Enligt Christopher var resan över förväntan och det glädje mig att höra, eftersom man alltid känner sig tvungen att leva upp till besökarnas förväntningar trots de kommer mitt i ens vardag, i arbetet, storhandlandet, tvätten, städningen, men också poolhänget, balkonghänget, gemenskapen, teamaktiviteterna, stranden och gänget här nere.

Det är alltid lika svårt att säga hejdå, speciellt när det gäller ens egna bror, personen i livet du har varmast om hjärtat. Personen som betyder mest och du känner mest för, den personen ingen kan ta ifrån dig. Jag lotsades att de var kvar hemma när jag gick iväg till jobbet på morgonen, när jag kom hem lotsades jag att de var iväg på egna bus, men när kvällen kom och de inte mötte upp oss efter jobbet kändes det att de hade kommit och gått. Nu har jag fått varit med min bror så nu känns det att man saknar honom innerst inne. Nu är det bara ungefär en och en halv månad kvar innan vi lämnar landet som invandrare för att återvända till vårt hemland, Sverige. Man har fått en annan syn på sin familj där hemma, hur mycket jag gillar att ha dem där, för man vet att dem alltid kommer vara där vad som en händer. Hemifrån ska jag inte flytta än, det är inte så att jag inte tror att jag kommer klara det. Jag och Annica har det hur bra som helst här. Men bara att få ha dem runt omkring sig, sin familj.

 

Ensamt skulle det blivit borta i Hesperides Garden om jag och Annica inte varit taggade på att flytta även vi. Vi kan inte neka att vi haft bästa lägenheten, en underbar planlösning i jämförelse med de övriga lägenheterna, där det bara finns massa gångar och korridorer. Min och Annicas hade ytterdörren direkt in i köket där vi hade en köksö som halverade en vägg mellan matsalen och kokvrån, en soffa som stod med ryggen mot matbordet märkte av vardagsrummet, i slutet av vardagsrummet öppnades stora glasdörrar mot vår fyrkantiga balkong. I hälften av detta stora rum kom en liten hall där vi hade ett skåp för onödiga saker och tvättmaskin. Åt höger kom mitt rum med ett badrum och stora garderober, en stor säng och otroligt mysigt rum i allmänhet. Åt vänster kom först Annicas egna badrum och sen hennes sovrum som hade ett enormt stort fönster. Den lägenheten kan man sakna. Men det utsikten och gemenskapen vi har nu går inte att mäta mot två badrum.

Elysia Park har vi flyttat till, dit hela gänget förutom två stycken bor. Det vinkas mellan balkongerna och när någon ligger nere vid poolen kommer resten ner, antingen för ett tag eller för att ligga kvar och snacka tills det är dags att gå tillbaka till jobbet eller upp och äta. Nu är vi samlade hela gänget den sista tiden, två månader har börjat ticka, det är bara åtta helger kvar. Det finns mycket kvar att göra och gemenskapen och sammanhållningen i gruppen blir bara bättre och bättre. Än vill ingen tänka på när vi står där på Arlanda för att gå åt olika håll, sätta oss i våra lägenheter på olika områden runt om i storstaden Stockholm. Då man inte längre kan komma förbi och balkonghänga för att man ser att någon är hemma. Då man inte kan avsluta en kväll hemma i någons soffa. Då man inte kan mötas nere vid poolen och umgås en hel dag utan att ens ringa ett samtal eller skicka ett SMS.

 

Kato Pafos - fyra månader - gemenskap - vänner - poolhäng - strandhäng - kundservice - bargatan

 

Mycket har vi gjort och mer ska vi göra. Lagom till dagen då vi firade våra fyra månader här nere kom chefen som ska ta hand om nästa gäng som får uppleva Cypern. Vi hade möte med henne om hur vi har det och hur hon som ny chef och ansvarig över nästa gäng ska förbereda sig. Hon frågade oss vad vi tyckt varit roligast. Vi satt i en ring hela gänget och berätta om våra upplevelser och bästa stunder vi varit med om under de senaste fyra månaderna.  Mycket fina minnen kom upp, alla tittade på varandra.  Alla tänkte samma sak, vi har det verkligen hur bra som helst här!

Att rasta åsnan på en promenad, händer bara på Cypern.

Vi körde paintball en helg, delades upp i två lag, svarta mot blåa masker. Slängdes in på en grus plan med uppsatta kulisser för att likna ett riktigt krig.  Heltäckande overaller, mask över ansiktet och ett vapen som sköt färgade kulor utrustades vi med för att börja skjuta mot varandra, lägga upp strategier, ta oss över banan utan att bli träffade med färg och träffa så många som möjligt i det andra laget. När vi påbörjade sista matchen hade det redan blivit mörkt, strålkastarna var det enda som lyste upp vissa delar av banan.

Killarna som höll i det och stod med på banan för att se över vilka som blev träffade skrek ”kör igång!” på grekiska! Jag sprang med böjda ben, försökta hålla mig så nära marken som möjligt och huka bakom kulisserna. Satte mig i ett torn. Där såg jag allt som hände, hörde när någon skrek till efter att blivit träffad och fått färg splaschat över sig. Jag hörde mina egna andningar i masken, det immade igen och det blev svårt att se. Att ta av den var inget alternativ, någon kunde ligga i bakhåll och jag kunde bli skjuten i ansiktet. Jag såg när mitt lag runt omkring mig blev träffade och lämnade banan. Jag var kvar ensam från mitt lag i tornet. Det andra laget hade samlat ihop sig inte långt därifrån. Såg när dem kikade fram bakom en upp- och nedvänd bil. Vågade jag chansa på att skjuta och försöka träffa dem, eller skulle jag komma på något sätt att ta mig därifrån. De började närma sig, jag sköt mot dem! De hoppad bakom bilen igen och började skjuta mot tornet jag satt i. Nu visste de att det var någon som var där, och definitivt någon från det motsatta laget. Jag skakade på mitt gevär, det var inte många kulor kvar, max en fem-sex stycken.  Vågade jag ta chansen eller inte, jag ställde mig upp med armen i luften ”I´m out!” killen som jobbade där och stod närmast mig skrek att det motsatta laget skulle stanna. Tur var det för precis då kommer en med blåhjälm hukande nära marken för att attackera tornet.

Efter låtsatskriget fick vi sitta på verandan, det bjöds på BBQ-kväll på stället. Killarna var fortfarande i extas över paintballen, de pratades högt och energiskt över kvällens paintballmatch.

 

En lördagsmorgon fick jag och Öwall för oss att gå till stranden, Coral Bay. Dit det tar 25 minuter att åka buss från vår hamn, 11 KM lång och motorväg nästan hela vägen. På med joggingskor, och vattenflaska i handen satte vi våra steg mot Coral Bay. Vi gick och gick, bredvid varandra när det var tillräckligt brett för att inte gå ute i vägen.

Batterierna på min MP3 tog slut när vi inte ens kommit halvvägs, jag gick bakom Öwall och nynnade istället. Efter två och en halv timme var vi framme. På vägen hade vi pratat om att hoppa i havet direkt, vi stannade istället under ett parasoll, stretchade och försökte få tillbaka krafterna med varsin hamburgare innan vi lade oss på stranden och tog ett efterlängtat dopp i havet. Vi tog bussen på hemvägen istället.