Fyrhjulingssafari
Vi hyrde åtta stycken fyrhjulingar som vi delade två och två på. Jag och Öwall delade på en, hon fick hyra den då hon har körkort och inte jag. Sedan brände vi ut på en pärlband av fyrhjulingar, bort från Kato Pafos, hamnstaden Lakki var målet. Vi stannade för att byta chaufför, då Öwall tyckte att det var svårt och ovant att köra. Jag satte mig mer än gärna bakom rodret för att gasa på. Då jag kört fyrhjuling innan tyckte jag det bara var kul, kopplade om, backade, körde framåt och åt sidorna, och ökade hastigheten på raksträckorna.
När Simons kedja släppte från fyrhjulingen stannade vi vid Adonis Waterfalls för att bada under vattenfallet, slänga oss i linjanerna och kasta oss ut från bergsväggen.
När kedjan var på plats igen fortsatte vi mot vårt mål, Lakki Harbour nära den mer kända staden Polis. Vi åkte upp över bergen på ”the main road”. När vi kom fram stannade vi för att äta på en av restaurangerna nere vid hamnen. När vi tankat magarna och fyrhjulingarna med ny energi fortsatte vi. ”Don´t go of road” hade han vi hyrt fyrhjulingarna sagt till oss. Vi åkte ut på mindre vägar och sen började det guppa ordentligt, det kastades lera och grus kring oss. Vi åkte upp i bergen där det var stup på ena sidan och bergsväggar med fallande stenar på andra. Men det var vackert, havet vart klarblått i flera olika nyanser, längst in mot landet slängdes vågorna upp mot bergsväggarna. Laguner såg vi titt som tätt som hade en mer grönare nyans på vattnet. Vi åkte ner och pustade ut vid en lagun, några svalkade sig med ett dopp medan andra stod med fötterna i vattnet vid strandkanten och kastade mackastenar, ständigt dessa tävlingar…
När vi sen skulle ta oss vidare, startade jag fyrhjulingen som så många gånger förr, styrde styret mot höger, en stor sten låg gömd till hälften i marken, vejjde undan den och körde rakt in i ett träd istället. Där fastnade jag och Öwall, slet sönder våra kläder och alla sprang fram för att dra oss ut därifrån. Motorn stannade och vi fick inte igång den igen. Det var bara att börja knuffa fyrhjulingen som väger närmare 60-70 kilo upp för lerbackarna. Jag och Öwall kämpade och kämpade, svetten rann och bena kändes stumma. Bakom oss tuffade de andra på sittandes på deras fyrhjulingar i uppförsbackarna. Erik kom framspringande till oss, skönt tänkte vi, äntligen en gentleman som erbjuder sig att hjälpa till. Men icke, det blixtrade till från hans iphone istället för att inte missa detta ögonblick att fota oss.
Tillslut fattade de vinken. Det slutade med att alla killar hjälptes åt att bogsera fyrhjulingen upp för ”offroad” backarna, (där vi egentligen inte fick vara). Vi byttes om att putta fyrhjulingen medan några fick åka efter och vila sig. När vi tagit oss upp och nerför de västa backarna kom vi på iden att man kunde sitta baktill på fyrhjulingen och sen putta på med en annan som kunde köra. Tillslut tog vi oss till Lakki Harbour igen och ringde efter hjälp. En kort stund efter slirade en kille in bredvid oss på en motorcross, öppnade sätet och satte ihop två kopplingar så fungerade fyrhjulingen igen.
Det hade börjat skymma, så vi tackade så mycket för hjälpen innan vi styrde vägen hem till Kato Pafos igen. På vägen hem stannade vi för ett mål mat. Alla var vi trötta efter en sån händelserikdag, det pratades inte mycket kring bordet.
När jag äntligen kom hem och kunde krypa ner i sängen var det första gången jag uppskattat de hårda sängarna och frasiga lakanen här nere.
